Den franske filosofen Alain de Botton satte med sin bok “Statusstress” fingret på västerlandets problem; vår tendens att mäta oss med andra. Vi vill upprätthålla image och med hjälp av kortkrediter vill vi skapa illusioner för det är så vackert med lånta fjädrar. Många av oss går under i jakten på den perfekta ytan, den perfekta synvillan skapad av konsumtionshets påpiskad av reklammakare och PR-konsulter. Skuldsatta men ack så vackra i vår livslögn.

De som brutit sig ut är de som anammar den ekologiska trenden. De har hoppat av ekorrhjulet, avsagt sig stressen och behovet av att glänsa och överglänsa.

Ytlighetens triumf

Vid sidan av den ekologiska trenden och den äkta omsorgen om miljön och jordens framtid går en träningshysterisk trend. Här handlar allt om kropp och yta. Den ekologiska trenden är inte lika viktig för inom träningskulturen kan man gärna inmundiga sin kost i pulverform. Här handlar det egentligen inte om hälso- och miljömedvetenhet utan om fåfänga. Det handlar om vikten av att kunna avfyra en perfekt selfie att hänga ut på sociala medier. Det är egotrippen helt obesläktad med ekotrenden och hållbarhetsperspektivet. Detta är ytlighetens triumf, lika utbredd som tomt ekande, byggd på en djup vilsenhet och osäkerhetskänsla hos den drabbade individen. Denna ytlighetens kräftsvulst har således ett långt större släktskap med konsumtionshetsens och statusstressens slavar än med ekorörelsen.

Ett litet steg

Vissa hävdar att den positiva utvecklingen går för långsamt och att man bör lagstifta om miljövänliga insatser på individnivå, som att man till exempel endast ska få ha en bil per hushåll och så vidare. De sanna ekoentusiasterna tror dock inte på tvång. Längtan efter förändring måste komma inifrån individen själv och växa fram ifrån hjärtat. Förändringen måste komma från djupet av själen för att vara bestående. Det är en väckelse, en väckelse som började som en liten snöboll, ett litet första steg en gång i tiden.